Ett besök på White Hart Lane

Match Day!

Två vackra ord som i ett soligt London med närmare 15 grader i luften väckte förhoppningar om en alldeles underbar dag. Under hela 2010 hann jag bara med att se Tottenham spela live vid en bortamatch så det var ett bra tag sen jag senast besökte White Hart Lane.

Normalt sett brukar matchdagen i London innebära några timmars ölande i Soho runt lunch innan man tar tunnelbanan från Oxford Circus bort mot Seven Sisters. Den här gången var det dock tidig matchstart kl 12.45 så någon öl lockade inte utan det fick bli lite Irish i frukostkaffet istället. Dessutom var aktuell tunnelbanelinje helt avstängd så det fick bli en mer tidsödande tågresa från Liverpool Street Station.

Polisen lotsar elegant West Ham fans på Liverpool Street Station.

På tågstationen var det lugnt och stilla och mest Lilywhites som syntes i vimlet tills polisen dök upp med ca 500 West Ham supportrar som skulle åka med ett eget tåg. Supportersången ekade mot det höga stationstaket mellan rivaliserande fans men polisen lotsade elegant och smidigt de högljudda West Ham supportrarna genom vimlet av "vanliga" tågresenärer utan att någon behövde stiga åt sidan eller känna sig rädd.

Väl framme vid White Hart Lane slås man som vanligt av kontrasten mellan Skönheten & Odjuret. Från utsidan ser arenan ut som en ful klumpig hangar i plåt och vitmålad tegel. På insidan bjuder den dock på den absolut bästa fotbollsupplevelse man kan få - branta läktare nära inpå plan, bra utsikt från alla platser och ett lågt tak som förstärker och håller kvar supportersången. Den här gången hade jag för första gången plats i nordvästra hörnet av North Stand, har mest suttit på East Stand tidigare.

North Stand från utsidan samt North och West Stand från insidan.

Under match slås man återigen hur fritt från ordningsstörningar det är på läktarna. Bortafansen har sydvästra hörnet av arenan och på den resterande delen av South Stand huserar Tottenhams mest högljudda fans där jag vid tidigare matcher har sett flera Yid Army flaggor. Man har alltså hemmaklacken och bortaklacken i ett hett Londonderby på samma sida av arenan endast åtskilda av en tunn rad matchvärdar! Under matchen var det ett hett sångkrig mellan dessa sektioner men inte mer än så. Naturligtvis fanns det otroligt många poliser runt arenan utifall att men Storbritanniens stenhårda supporterlagar bidrar också till ordningen.

En tunn linje av oranga och gula västar håller isär fansen på South Stand.

Matchen finns inte mer att säga om mer än att Spurs borde gjort mål på någon av sina chanser och att Pavlyuchenko borde ha bytts in tidigare. 4-4-1-1 är ingen optimal uppställning när man spelar mot ett defensivt och temposänkande West Ham som var mycket nöjda med sin poäng.

Efter match blev det ett fullpackat tåg in mot London igen. Stor humor bjöds det på när en äldre dam långt in i en av vagnarna skulle stiga av på en station. Hon reste sig upp från sin plats och förkunnade högljutt Move your fat arses, please! och banade sen väg mellan de skrattande fotbollsgrabbarna likt en Moses genom Röda Havet. En av killarna försökte skämta tillbaka med ett Thats not a language for a lady varpå damen snabbt replikerade At least you moved alldeles innan hon steg av tåget.