Ska man säga något om matchen så började Blåvitt piggt och fick ett tidigt ledningsmål på en snabb omställning. Därefter lät man Djurgården ha bollen mycket men det blev sällan riktigt farligt - tills de fick ett billigt kvitteringsmål på hörna. Då blev det plötsligt en öppen match igen med mycket nerv. Här agerade Mikael Stahre föredömligt när han bytte in Pontus Farnerud och Daniel Sobralense som såg till att Blåvitt tog tillbaka både initiativet och bollinnehavet. Resten av matchen var Blåvitts även om ribba och stolpe stod i vägen för ett avgörande under speltid. Att vinna på straffar är dock alltid skoj, särskilt för Blåvitt som länge har försökt skrämma bort ett efterhängset straffsparksspöke.
Att planen skulle invaderas av vinnande lags supportrar var ganska väntat men det var mycket onödigt att springa hela vägen bort till Djurgårdsklacken och hetsa och kasta bengaler. Det hade kunnat bli ett magiskt innerplansäventyr om firandet hade stannat på den egna planhalvan och fokuserat på att hylla våra spelare. Nu blev det mycket onödigt stök och det tog bara längre tid innan prisutdelningen kunde slutföras.
Man kan lägga mycket tid på att försöka analysera varför vi änglar blir så otroligt glada för en "liten" cuptitel som vi sällan brytt oss om särskilt mycket tidigare. Kanske beror det på ett uppdämt behov efter fyra år av frustrerande förluster? Kanske beror det på att laget fick slita så hårt för årets cuptitel? Kanske beror det på att både föreningen och supportergrupper har haussat årets cupäventyr ordentligt? Kanske beror det på att vinsten ger ett europaäventyr i sommar? Eller kanske beror det på att detta är början på någonting mycket större...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar