Det har varit en tuff helg med några händelser som känns väldigt orättvisa.
Att Sebastian Eriksson sliter av korsbandet på Blåvitts träning på lördagen bara en dag före han ska ansluta till landslagets samling är så sorgligt. Sebban som ju redan kämpat sig igenom en korsbandsskada och mödosamt tagit sig fram till Cagliaris startelva och nu även fått en landslagsbiljett får börja om från ruta noll igen.
Bara ett dygn senare så sliter Philip Haglund av sitt korsband under gårdagens match och nu är även hans säsong över för 2014. Det är så ledsamt att detta händer och jag får en liten obehaglig känsla i magen över att dessa skador sker på samma helg. Även om jag rent logiskt inte kan hitta något samband mellan dem så väcker de ändå obehagliga minnen till liv från knä-åren 2009-2010.
Inte alls av samma dignitet men ändå tillräckligt för att frammana blodsmak i munnen är gårdagens felaktiga röda kort på Kjetil Waehler. Jag läser nu att Kjetil har skickat in en överklagan till fotbollsförbundet men det tror jag tyvärr är ganska utsiktslöst. Kulturen på det svenska fotbollsförbundet bygger ju på att aldrig medge några fel och man har aldrig tillrättavisat någon domare offentligt. Det är inte som i England där fotbollsförbundet redan inom 24 timmar efter match upphäver felaktiga röda kort och där underpresterande domare under en period kan få döma i lägre serier. Det är då själve fan att vi har en inavlad inkompetent domarkår i det här landet utan något hopp om förbättring!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar