Gårdagens besök på Craven Cottage var en trevlig upplevelse både när det gäller resultatet och möjligheten att få uppleva fotboll i en äkta engelsk miljö!
Craven Cottage ligger inbäddad i ett bostadsområde alldeles vid Themsen med klassiska engelska tegelhus som man passerar på vägen från tunnelbanan. Bortalaget brukar använda pubarna närmast tunnelbanestationen Putney Bridge så redan när man steg av tåget möttes man av ett välbekant
Yid Aaaarmy!
Arenan består av fyra fristående läktare där den äldsta läktaren är från 1905. Tegel, stålbalkar och trä är det huvudsakliga byggnadsmaterialet och det kändes lite konstigt att ha ett trägolv under sig. Fan vet om det hade klarat ett
Hoppa Blåvitt hopp allez allez...? Alla läktarna har en etage men kortsidornas läktare är djupa och innehåller drygt 40 rader vilket gör att publikkapaciteten ändå når upp till 25 700 pers. Det är visserligen en ganska liten arena mätt med engelska mått men charmen och stämningen är hög ändå.
Tack vare att arenan är så gammal så har den inte drabbats av FIFAs nybyggnadsregler som kräver åtskilliga meter med fria ytor mellan planen och läktaren. På Craven Cottage är det bara nån dryg meter mellan planen och läktarna vilket ger en härlig närhet till planen och spelarna. Vissa spelare, t ex Gomes i målet, gör en hel del publikfriande gester mot sin publik för att elda på dem och den spelare som fumlar med bollen får snabbt höra hur
full of shit han är. :-)
Publiken på bortaläktaren Putney End var av ganska blandad karaktär. Kaxiga tonåringar i vita sneakers blandades med föräldrar med barn, pensionärer och kompisgäng. Ingen tydlig organiserad klack på läktaren som jag kunde se men de flesta sångerna började längst bak så där fanns det nog några som eldade på. Flaggor och trummor förekom inte alls och inte heller halsdukar verkar vara särskilt populärt. Däremot syntes en del matchtröjor eller andra klädesplagg med klubbens emblem på.
Engelsk läktarkultur skiljer ju sig en del från den svenska där vi har fler ramsor med många repetitioner och lång uthållighet medan den engelska sången snarare kommer i korta pulser. Tottenhams fans kör ofta paradnumret
Oh when the Spurs blandat med stridsropet Yid Army som sveper genom läktaren. Sen har många av spelarna egna ramsor som sjungs regelbundet under matchen, t ex
Roman Pavlyuchenko och
Aaron Lennon. Att döma av sjungandet så är dock vår flygande holländare populärast just nu bland fansen tätt följd av Gareth Bale.
Nu får det bli Spurs på tv under de kommande månaderna innan London lockar på nytt framåt vårkanten. Hemmamatcherna mot Stoke och West Ham i mars/april ligger riktigt bra till då... :-)