Dagen efter gårdagens derby går tankarna fortfarande i moll och allt känns fortfarande SKIT. Och frågan som jag ställer mig är var vinnarkulturen har tagit hos IFK Göteborg?!
Under de tre senaste åren har ju de sportsliga prestationerna bara blivit sämre och sämre. Laget gör för varje år färre mål, släpper in fler mål, hamnar allt längre ner i tabellen och är numera alltid avsågade från toppstriden innan man har hunnit ta ton till små grodorna på midsommar. Och över alltihopa vilar en känsla av passivitet där Håkan Mild ofta reagerar sent eller inte alls och alla hans försök till förändringar (ledarförändringar, spelarvärvningar mm) misslyckas. Till slut blir det bara tomma innehållslösa ord kvar och alla ursäkter om skador, för stor trupp, för liten trupp, dåligt gräs, konstgräs, dåliga domare och fel väder känns förbrukade.
Även på ungdomssidan lyser vinnarkulturen allt tydligare med sin frånvaro och avsaknaden av ungdomstitlar är ju nästan total.
Senaste juniorallsvenskan vann man 1999, pojkallsvenskan har man aldrig vunnit och bara att se hur man misshandlar elitklassen i Gothia Cup på hemmaplan inför hemmapublik får mig att se rött. Var finns viljan att vinna, var fostras vinnarskallarna och var finns intresset att kämpa som ett lag?! Allt kan väl inte bara handla om att slussa 2-3 individer per säsong till A-laget medan resten bara lufsar runt i väntan på vuxenlivet?! Blåvitt har ett ansvar att lära våra elitungdomar att alltid vilja vinna, att alltid ge max, att alltid kämpa för IFK Göteborg och det innebär bl a att man toppar laget, inte tvärtom, när det vankas titelchans.
Det där med vinnarskalle är ju ett sånt där odefinierbart begrepp som man gärna tar till när man vill förklara framgångar hos ett lag. Ofta syftar man då på en grinig spelare som hatar att förlora men egentligen menar man så mycket mer. Det handlar om spelare som kan stiga fram och ta ansvar i avgörande lägen, som kan höja sin maxprestation när det som bäst behövs och som kan anpassa och förändra sig efter nya förutsättningar och i nya situationer. Dessa spelare som stiger fram lyser med sin frånvaro i dagens Blåvitt, det känns snarare som att de flesta numera tar ett steg tillbaka när man ställer krav på dem.
Samtidigt vill jag lyfta fram några vinnare inom föreningen men de finns bara utanför planen. Klubbdirektör Seppo Vaihela har varit starkt bidragande till att den nya Kamratgården har kunnat färdigställas i tid och inom ekonomiska ramar, marknadschef Andrej Häggblad lyckas sannolikt även i år höja publiksnittet trots A-lagets fiasko och försäljningschef Fredrik Abrahamsson bär just nu föreningens ekonomi på sina axlar
genom sina framgångar på sponsorsidan. Utan dessa vinnare vette gudarna var föreningen hade befunnit sig just nu.
Det är nu endast sju omgångar kvar i Allsvenskan och Blåvitt befinner sig bara fyra poäng från en kvalplats och har ett grymt svårt spelschema framför sig. Hur det kommer att gå är en öppen fråga men utifrån de mediokra insatserna i slutet av de två senaste säsongerna så har jag mina farhågor och är mentalt förberedd på kvalpytt. Samtidigt så är Blåvitt i slutspelet av U21 och når förhoppningsvis
slutspelet i pojkallsvenskan nu på söndag. Åh, vad jag önskar att föreningen gick stenhårt för seger i dessa turneringar och toppade lagen maximalt för att uppnå det - kanske väcker det en slumrande vinnarkultur hos IFK Göteborg igen?!
För till nästa år vill jag att vi ska bli vinnare igen men jag tror tyvärr inte att det kommer att ske med nuvarande sportsliga ledning. Ingen kan leva på gamla meriter för evigt, inte ens blåvita ikoner och hjältar som Håkan Mild och Roger Gustafsson, utan jag tror att föreningen IFK Göteborg behöver en ny sportchef och kanske även en ny akademichef som kan staka ut en vinnande kurs för framtiden.
